Billack enligt gräsrotsmanér

Slipning just påbörjad. Att slipa bort originalränder är som att skjuta en delfin. Hur skall detta sluta?!

Så där stod jag. Med en Camaro i delar, ansträngd plånbok och gasfotsfrustrationer som gick att skära i med plasmaskärare. Hårt. Hur skulle jag gå vidare? Rosten var fixad men jag såg framför mig att en lack, speciellt med de snygga stripesen, skulle gå loss på ett gäng tiotusenlappar som jag bara inte hade. Det i sin tur innebar att projektet inte kom mycket längre i väntan på just lack.
Vojne. vojne.

Camaron på väg till Grönby-garaget. En del gjort, en del kvar. Men lacken då?
 

Jag började fundera och påminde mig själv om hur de jätteblanka, historielösa bilarna på bilträffarna sällan gjort lika mycket intryck på mig som de bilarna som uttrycker sig, som har en historia och som bjuder på personlighet.
Fan, jag har ju själv kört en helkool patinerad Buick -47 med megamycket historia och gillat det!

Goa Tululah! Patina Galore och en hel flock historier från förr. Fast det får bli en annan gång.

Så en ny inriktning var på sin plats och härom sommaren var jag på Palmträffen och såg en rod, där ägaren själv hade gjort grafik på den självlagda mattsvarta lacken. Bara lite enkel text på huven men det gjorde bilen personlig och genuin. Snyggt!

Med Eric Idles "Rrright!" snärtandes bestämt genom läpparna började jag fundera på vad jag ville göra.
1. Bilen skulle kännas som om den hade en historia typ "racerbil från tidigt 70-tal". Den skall vara en samtalsöppnare och huvudvändare.
2. Intryck före prestanda.
3. Håll kostnaderna nere.
4. Trendig men inte modern.

Jag började fundera på basfärgen. Ljusgul, matt orange och magnetbandsbrun var tre av färgerna som dök upp. Valde dock matt vit för att den var mest trovärdig och mest lättarbetad.

Åkej, vit bas med grafik. Lätt att säga men vad skall man skriva? Försöka efterlikna en historisk bil? Skriva nonsensord? Jag valde att göra bilen till en "storytellingmachine" med ett hopkok av namn på motorhjältar och motorbegrepp.

Första skissen blev på bakskärmen. Nej inte med dator utan med ritblock och penna i fåtöljen framför TVn på kalla vinterkvällar.

Skiss på bakskärm. "Elfi rennen" sorterades bort.

Kamoradi är som du kanske vet ett känt historiskt team med Lucky Casner i spetsen. Han finns omtalad här. Lucky förkortade CAsner MOtor RAcing DIvision och jag fick yxsmak och bytte ut "Casner" mot "Kampf". Letade upp hur teamet skrev sitt namn (jo, "MO" skall vara så stort), efterapade det med ett stilistiskt K i början och presto! Väntar på att den första puristen skall freaka ut, men har fått det godkänt av min Le Mans-intresserade vän. Pueblo Verde är helt enkelt adressen - Grönby. Så fick det bli!

Härnäst skissades framskärmen. Om det fanns ett teamnamn på bakskärmen så kändes det som om de som byggt bilen skulle ha sitt namn på framskärmen. Så här såg skissen ut:

Den färdiga produkten rätt lik.

Här bakade jag ihop 4 ämnen som alla går att läsa om på min andra blogg, K-Retro:
1. Ed Cole som var GMs tekniske chef, pappa till Cad 49-V8an och småblockaren.
2. Dick Keinath som var Zora Arkus Duntovs handgångne man inom motorer och bigblockarens pappa.
3. "Two Lane Blacktop", den koola bilfilmen från förr med en välkänd 55a Cheva i.
4. Lakeland Racetrack, Memphis-banan som också finns med i filmen ovan.

Komplicerat eller koolt? Tja, så fick det bli i alla fall.

Huven kan kanske vara den mest esoteriska delen av grafikarbetet. Men mer om den senare.
Nu är det dags att göra underarbetet.

Slipdamm överallt. Täck allt.

Slipningen gick ut på att få bort det som skulle bort men också på att ta fram eventuella bucklor och lagningar. En del på huven lämnade jag med massor av ojämnheter. Allt för att ge känslan av ett litet teams slarviga lack inför loppet. Inte helt lätt att lämna saker halvgjorda när man är lite kontrollfreak i övrigt. Anyway, inte så mycket att tillägga annat än att det tog tid. Men på drygt två dagar var bilen slipad tillräckligt. Dags då att lägga grund.

Färg från Biltema och musik från Sun Records.

Jag tog Biltemas metallgrund, två lager, och Biltemas matta vita lackfärg åkte på i 3-4 lager och vips var bilen vit! För dig som trodde att detta skulle behandla hur jag ställde in färgsprutan så kan jag meddela att all färg lades med liten fin roller, typ skumgummi.
Om du fortfarande läser kan jag meddela att slutresultatet blev bättre än många bilar jag sett med billig sprutlack. Delvis för att matt färg är lite mer förlåtande. Små nätta tag och ett vaksamt öga på sidoränder från rollern och ett lagom tjockt färgtäcke för att få det jämnt.

Snabbaste vitvaran i byn?

Sedan började det roliga! Grafiken skulle på och skisser togs fram tillsammans med små penslar som jag spetsade och formade till med vatten. Ett gäng modellbyggarpenslar fick vara med. Jag testade färg från Panduro som skulle vara extra pigmentsfull tillsammans med en Beckers och till och med Humbrol, men åter igen fick Biltemas blanka svarta lack bäst betyg med svartast resultat.

Om du frågar dig varför jag inte valde dekaler så är svaret enkelt - genuiniteten! Jag vill ha lite ojämnheter och lite spår av penslar och dessutom kunna känna att jag själv gjort jobbet. Capisce?!

Texten från skissen läggs ut. Hjälplinjer dras och proportioner räknas ut, men resten dras för hand med blyerts.

Lugn och fin nu! Allt läggs i med pensel. Hjälplinjer suddas bort när färgen är torr. Så klart.

Liten pensel och plastmugg till färgen. Håll koll på kaffemuggen!

Samma manöver på framskärmen. Ett grafiskt element som det du ser tog mig kanske 4-5 timmar från blyerts till koolt icke inräknandes skiss och research.

Huven härnäst.

 Huven kom att innehålla tre referenser:
1. Bill Jenkins, motorbyggare och legend i sin egen tid.
2. Zora Arkus Duntov, Corvettens benefaktor och racinglegend. Fast för att inte skriva "Duntov" eller "Zora" fick Zoras frus namn tjäna som referens. Hon hette Elfi och det gör förresten vår katt också.
3. Briggs Cunningham, galen bilbyggare och Le Mans-legend. Han finns med i de två blå ränderna på huven som han ju brukar tillskrivas äran att ha lanserat först. För att inte få "Ford/Shelby-känsla" följer linjerna bara huvens upphöjning.

Som du ser har jag kopierat typsnittet inklusive citationstecken från Grumpys bil.

"Grumpy´s Toy"

Yup, de bästa idéerna är stulna.

Börjar likna nåt!

Till sist fick dörrarna en "13" på sig för att ge en hattippning åt Smokey Yunick, motortrimmare och racerbilsbyggare med den äran. Jag gjorde en dummy i papper så att det skulle se någorlunda likt ut på båda sidorna, tejpade på, outlinade och sedan var det inte mycket mer att säga. Det var bara att greppa penseln och köra på.

Jobba på, penselslav! Du trodde det skulle vara lätt, va!?!

Så en dag var det klart. Svartpenslade plåtfälgar gör det bara bättre. Inredningen i. Emblem och lampor på plats. Får väl byta däck framöver. Snyggt tycker jag. Och mer spännande än en dyr och blank lack.

Klart! Carrera Panamericana-dekalen ger en kool referens till och Hurst-dekalen är bara snygg.

Ja just det. En sista referens från motorvärlden fick hamna på bakluckevingen. Om det handlar om originalet från -74 eller Nic Cage-versionen från 2000 kan du själv avgöra, men tanken är att skämtsamt ta en position som Ikonbilens största hot. Attityd är halva racet.

Där satt den! Rakt i fejan.

Well, hela projektet gick inte på många kronor. Tror en liter Biltemafärg gick på typ 80:- och det gick väl åt 7-8 st. Penslar, rollers, slippapper, och lite annat kommer till. Tid tar det, men du får en lack som ingen annan har och kan vara hur respektlös eller vördnadsfull, historiskt korrekt eller utfreakad som helst. Dröm ihop ett scenario och börja skissa. Förutom traditionell men fräck dragracinggrafik hade jag en idé om att bilen skulle kunna vara en Autobahnracer sponsrad av tyska ölfabrikat.

Inte för sent ännu.

Vilken motorolja? Köp snyggaste dunken.

Om man nu har startat en ny blogg så gäller det att sticka ut halsen direkt och utan hockey-skydd. Jag tror inte att det finns en mer infekterad och injekterad debatt i bilvärlden än den om just motorolja.
Om du inte orkar läsa igenom detta så kommer här slutsatsen direkt: köp den snyggaste dunken! Det som får dig att sova gott och gasa hårt utan ångest är det du vill ha.

Jag hör dig skratta.....

Låt mig försöka summera vad jag tror och tycker med reservation för amatörmässighet och låt oss börja från början.

Original grease monkeys

I början av förra seklet hade gemene man börjat få råd att köpa bil och motorolja började bli en lukurativ marknad. Överlag hade bilarna inte mycket effekt så kraven var inte så stora men för de som hade motorstarkare bilar eller för den delen flygplan började kravställarna göra jämförelser och någon hävdade att oljan i Pennsylvania hade bäst smörjeffekt.

Snyggaste burken?

Glöm mineralolja! Idag är syntetolja det bästa du kan välja för din motor. I syntetolja, så kallad "PAO" eller olefin, har man lyckats göra alla molekyler lika långa i kontrast till den mixen som kommer ur backen.

Om du vill förstå effekten av detta så gör så här: ta en blandning av olika långa bultar (kolmolekyler) och ställ dem på huvudet på bänken. Sätt nu din handflata över och vicka den lite fram och tillbaka. Du märker hur bara några bultar kämpar emot - de andra är för korta och når inte upp till din hand. Din hand och bänken motsvarar två slitytor i en motor och bultarna är oljan. Gör samma övning med en grupp lika långa bultar (kolmolekyler) och du förstår vad som skall till i en motor som ställer höga krav på smörjning, typ gasturbiner.

Men.....

Nu är det så att olefinbas inte tillverkas av fler tillverkare än du har fingrar och den totala volymen utgör bara en del av efterfrågan, så vad man gör då är att man spär ut olefinen med dinosaurieolja. Helt OK för din motor (olefinen jobbar bra ihop med Tyrannosaurusen) och för din plånbok då ren olefinolja hade gjort att du hade fått inteckna din bil för att byta olja på den(?).
Så välj syntet fast du blir blåst och kom ihåg att samma grundingrediens finns med olika varumärken på dunken. Halvsyntet är bara ett marknadsföringsstunt.

Patrioter byter olja och filter.

OK, tillbaka till historien. Tiden gick och andra världskriget var ett faktum. För att stridsvagnar i dammiga miljöer och varmgående kullagrade flygplansmotorer skulle klara "festen" utvecklade oljeindustrin ett rengöringsmedel som tillsats för att hålla motorerna fria från smuts och koks. När kriget var slut stod man med mängder av denna olja och marknadsförde den till folket. När bonden på the Panhandle bytte olja i sin T eller A-Ford blev det bingo.
All koks och framförallt paraffin som lagrats lossnade och blev till stora problem.
Har din motor gått på mineralolja länge bör du inse att du kommer närmare en läckande packning för varje oljebyte. Byt då packningar och sluta skylla på oljan.

"You know it's great, don't be late, Everybody likes my Rocket '88".

Under kriget hade man sett behovet av zinktillsatser i oljan för att minska slitage och framför allt oxidation. Man tog fram en zink och fosfor-cocktail som kallas for ZDP och satte en standard för oljetester genom att fylla på oljan i en Chevrolet Stovebolt-sexa och sedan mäta lagren innan och efter körningen. Oldsmobiles Rocket-motor och Chryslers Hemi var del av hästkraftskriget i början av 50-talet och kamaxlar med mer lyft blev vanligare med effekten att kammen och glidlyftarna slets mer. Metallurgi och ZDP blev lösningen.

Större bilar och kanske med husvagn behöver stabil olja.

Skiftet 60/70 blev bilarna i USA större och tyngre och man kom på att ZDP kunde hålla oljan tuff även under hög belastning och ökade upp inblandningen till en promille. Samtidigt stod det klart att över 2 promille börjde ZDP attackera legeringar och att katalysatorer inte skulle klara av tillsatsen. Snart nog tog man därför fram en ny fosfor-fri tillsats som finns än idag. Om du tror att du behöver mer ZDP för att klara din höglyftande Isky-kam än vad som finns i ALLA dagens oljor - förmodligen inte. Rullyftare lyfter högre med mindre krav på oljan. Antika kammar med sämre metallurgi kan behöva lite hjälp de med. "SJ"-olja har en aning mer ZDP och är billigare.

ZDP/ZDDP = Zinktillsatser finns men behövs?

Antiförslitnings- och antioxidationstillsatser finns i ALLA oljor idag. Om du tittar på API-koden på en dunk idag och det står "SM" innebär det att industrin kört tester dels på en Nissan 2,4-motor med överliggande kam (typ Fords Pinto-motor) och dels en Buick 3,8 liters med glidlyftare och stötstänger. ALLA oljor med "SM" (och en bra bit äldre) som kvalitetsnorm har gått igenom samma test.

SN är ju som du ser den senste koden där man sett till att oljan klarar av etanolbränslen bättre och mekanik där motoroljan används som hydraulik, som i variabla kamtider och liknande. Har du det kan det vara bra fördelar men kom ihåg att Honda haft variabla ventiltider sedan början av 90-talet.

Apropå sprit: Ester är, som jag förstår det, en sorts olifin och ett "fett" som gillar värme men inte vatten då den blandar sig med vatten precis som bromsolja. Det kan vara till fördel om du kör på alkohol. Vill du ha det och din tillverkare insisterar så köp. Annars är nog olja utan ester bra nog.
Kör du (m)etanol är det förmodligen inte heller nåt problem med de flesta oljorna. Etanolen kokar vid 70-80 grader så eventuell inläckt sprit försvinner när oljan blir varm. Har dock förstått att hög påverkan av bränd sprit kan öka korrosionen. I motorn alltså.

Nu hör det till saken att nybilstillverkare måste garantera funktionen på avgasreningen som till exempel katalysatorn, så SM och SN har fått mindre av den katalysatorskadliga ZDP:n i sig. Som du förstår är den alltså aningen mindre lämpad för glidlyftare typ jänkeåttor än de äldre SJ och SL, men inse att bakåtkompabilitet är den största och tyngsta utmaningen vid oljeklassificering, så den nyaste oljan skall klara din 50/60-talsmotor.

Så nu vet du hur du skall se på API-klassningen. Nästa klassning kallas ACEA och tas fram av just biltillverkarna i Europa. Om det står ett "C" framför klassningen (1 till 5), är det avsett för en katalysatorbil, vilket innebär att oljan har låg viskositet, så det skall du nog hålla dig ifrån vad gäller din veteranbil. Detsamma gäller A5/B5-klassningen, som också har låg viskositet. Stay away om du inte vet att det är rätt för dig (och du har en modern bil med katalysator). Om du har en 50/60-talsmotor hamnar du i klass A3/B3 eller A3/B4. Så kolla det. Den sistnämnda har vissa kvaliteter som gör den en aning mer slitstark, men alla är testade för att hålla sin angivna standard.

Jag har en god vän som öppnade mina ögon för oljedebatten. Han kör Superstage (bland de snabbaste och mellan koner) i en Honda och varvar därför 6-7-och över 8000 varv stenhårt under tävlingarna och kör sedan hem i samma bil. Han kör på Biltemas olja. Jag tänker: om en tajt satt Hondamotor med variabla ventiltider klarar den belastningen så klarar alla mina fordon sina utmaningar med liknande olja.

Som sagt är mycket detsamma i dunkarna, men det finns skillnader i hur man blandar oljan. Har förstått att Biltema/Statoil har en bra nog blandning för det mesta. Har också förstått att Swedol/Q8 har hög grad olifiner och lågt pris, om man nu tycker att men behöver mer. Dieselolja innehåller mer ZDP om du tror du behöver det. ZDP och våtkopplingar modell MC lirar inte.

Vad finns mer att säga? Massor.

Du kommer alltid att vinna på regelbundna (kanske 1500 mil) oljebyten då viskositeten sjunker i takt med att oljan fylls med koks. Lägg tid och pengar här.
Du kommer aldrig att kunna göra ett rationellt köp utan Dr.Frankensteins labb då det helt enkelt är för många parametrar och för avancerad komposition.
Du kommer förmodligen aldrig att uppleva ett motorras som kan härledas till oljan.
Du kommer troligtvis aldrig att få veta den respektive oljetillverkarens blandning av olefiner, ester, rengöringsmedel, ZDP och alla andra tillsatser mot oxidering, skumbildning, etc som hälls i.
Du kommer troligtvis inte att ha någon fördel av att avvika från tillverkarens viskositetsrekommendation om inte klimatet är "utanför normen".
Du kommer förmodligen aldrig att bli påkommen med Ullareds 125:-/5L SJ-olja i tråget om du har en Pennzoil-dekal på.

Och aldrig är så dum så du bloggar om det.

En sådan svartfingrad besserwisser skulle haft smörj.

Ny blogg - nya stjärnor - mer introvert.

Varför inte? Efter 200 inlägg på K-Retro (.blogspot.com) som tagit mig runt bil-musik-filmhistorien och gett mig massor av utsikt är det läge att prova på en mer introvert lek. Att skriva om mitt garage och en del av mitt liv är mer utelämnande än jag är bekväm med men som Hobbymekaniker Galore har jag tagit mig igenom fem garage för att nu vara på det sjätte: Drömgaraget, sedan 2008 och skäl nog till mediahorandet.

Välkommen tll en värld med skrapade knogar och tillbedd metall!