måndag 31 december 2012

Billack enligt gräsrotsmanér


Slipning just påbörjad. Att slipa bort originalränder är som att skjuta en delfin. Hur skall detta sluta?!

Så där stod jag. Med en Camaro i delar, ansträngd plånbok och gasfotsfrustrationer som gick att skära i med plasmaskärare. Hårt. Hur skulle jag gå vidare? Rosten var fixad men jag såg framför mig att en lack, speciellt med de snygga stripesen, skulle gå loss på ett gäng tiotusenlappar som jag bara inte hade. Det i sin tur innebar att projektet inte kom mycket längre i väntan på just lack.
Vojne. vojne.

Camaron på väg till Grönby-garaget. En del gjort, en del kvar. Men lacken då?
 
Jag började fundera och påminde mig själv om hur de jätteblanka, historielösa bilarna på bilträffarna sällan gjort lika mycket intryck på mig som de bilarna som uttrycker sig, som har en historia och som bjuder på personlighet.
Fan, jag har ju själv kört en helkool patinerad Buick -47 med megamycket historia och gillat det!

Goa Tululah! Patina Galore och en hel flock historier från förr. Fast det får bli en annan gång.

Så en ny inriktning var på sin plats och härom sommaren var jag på Palmträffen och såg en rod, där ägaren själv hade gjort grafik på den självlagda mattsvarta lacken. Bara lite enkel text på huven men det gjorde bilen personlig och genuin. Snyggt!


Med Eric Idles "Rrright!" snärtandes bestämt genom läpparna började jag fundera på vad jag ville göra.
1. Bilen skulle kännas som om den hade en historia typ "racerbil från tidigt 70-tal". Den skall vara en samtalsöppnare och huvudvändare.
2. Intryck före prestanda.
3. Håll kostnaderna nere.
4. Trendig men inte modern.

Jag började fundera på basfärgen. Ljusgul, matt orange och magnetbandsbrun var tre av färgerna som dök upp. Valde dock matt vit för att den var mest trovärdig och mest lättarbetad.

Åkej, vit bas med grafik. Lätt att säga men vad skall man skriva? Försöka efterlikna en historisk bil? Skriva nonsensord? Jag valde att göra bilen till en "storytellingmachine" med ett hopkok av namn på motorhjältar och motorbegrepp.

Första skissen blev på bakskärmen. Nej inte med dator utan med ritblock och penna i fåtöljen framför TVn på kalla vinterkvällar.

Skiss på bakskärm. "Elfi rennen" sorterades bort.
Kamoradi är som du kanske vet ett känt historiskt team med Lucky Casner i spetsen. Han finns omtalad här. Lucky förkortade CAsner MOtor RAcing DIvision och jag fick yxsmak och bytte ut "Casner" mot "Kampf". Letade upp hur teamet skrev sitt namn (jo, "MO" skall vara så stort), efterapade det med ett stilistiskt K i början och presto! Väntar på att den första puristen skall freaka ut, men har fått det godkänt av min Le Mans-intresserade vän. Pueblo Verde är helt enkelt adressen - Grönby. Så fick det bli!

Härnäst skissades framskärmen. Om det fanns ett teamnamn på bakskärmen så kändes det som om de som byggt bilen skulle ha sitt namn på framskärmen. Så här såg skissen ut:

Den färdiga produkten rätt lik.
Här bakade jag ihop 4 ämnen som alla går att läsa om på min andra blogg, K-Retro:
1. Ed Cole som var GMs tekniske chef, pappa till Cad 49-V8an och småblockaren.
2. Dick Keinath som var Zora Arkus Duntovs handgångne man inom motorer och bigblockarens pappa.
3. "Two Lane Blacktop", den koola bilfilmen från förr med en välkänd 55a Cheva i.
4. Lakeland Racetrack, Memphis-banan som också finns med i filmen ovan.

Komplicerat eller koolt? Tja, så fick det bli i alla fall.

Huven kan kanske vara den mest esoteriska delen av grafikarbetet. Men mer om den senare.
Nu är det dags att göra underarbetet.

Slipdamm överallt. Täck allt.
Slipningen gick ut på att få bort det som skulle bort men också på att ta fram eventuella bucklor och lagningar. En del på huven lämnade jag med massor av ojämnheter. Allt för att ge känslan av ett litet teams slarviga lack inför loppet. Inte helt lätt att lämna saker halvgjorda när man är lite kontrollfreak i övrigt. Anyway, inte så mycket att tillägga annat än att det tog tid. Men på drygt två dagar var bilen slipad tillräckligt. Dags då att lägga grund.

Färg från Biltema och musik från Sun Records.
Jag tog Biltemas metallgrund, två lager, och Biltemas matta vita lackfärg åkte på i 3-4 lager och vips var bilen vit! För dig som trodde att detta skulle behandla hur jag ställde in färgsprutan så kan jag meddela att all färg lades med liten fin roller, typ skumgummi.
Om du fortfarande läser kan jag meddela att slutresultatet blev bättre än många bilar jag sett med billig sprutlack. Delvis för att matt färg är lite mer förlåtande. Små nätta tag och ett vaksamt öga på sidoränder från rollern och ett lagom tjockt färgtäcke för att få det jämnt.

Snabbaste vitvaran i byn?
Sedan började det roliga! Grafiken skulle på och skisser togs fram tillsammans med små penslar som jag spetsade och formade till med vatten. Ett gäng modellbyggarpenslar fick vara med. Jag testade färg från Panduro som skulle vara extra pigmentsfull tillsammans med en Beckers och till och med Humbrol, men åter igen fick Biltemas blanka svarta lack bäst betyg med svartast resultat.

Om du frågar dig varför jag inte valde dekaler så är svaret enkelt - genuiniteten! Jag vill ha lite ojämnheter och lite spår av penslar och dessutom kunna känna att jag själv gjort jobbet. Capisce?!

Texten från skissen läggs ut. Hjälplinjer dras och proportioner räknas ut, men resten dras för hand med blyerts.

Lugn och fin nu! Allt läggs i med pensel. Hjälplinjer suddas bort när färgen är torr. Så klart.
Liten pensel och plastmugg till färgen. Håll koll på kaffemuggen!
Samma manöver på framskärmen. Ett grafiskt element som det du ser tog mig kanske 4-5 timmar från blyerts till koolt icke inräknandes skiss och research.
Huven härnäst.
 Huven kom att innehålla tre referenser:
1. Bill Jenkins, motorbyggare och legend i sin egen tid.
2. Zora Arkus Duntov, Corvettens benefaktor och racinglegend. Fast för att inte skriva "Duntov" eller "Zora" fick Zoras frus namn tjäna som referens. Hon hette Elfi och det gör förresten vår katt också.
3. Briggs Cunningham, galen bilbyggare och Le Mans-legend. Han finns med i de två blå ränderna på huven som han ju brukar tillskrivas äran att ha lanserat först. För att inte få "Ford/Shelby-känsla" följer linjerna bara huvens upphöjning.

Som du ser har jag kopierat typsnittet inklusive citationstecken från Grumpys bil.

"Grumpy´s Toy"
Yup, de bästa idéerna är stulna.

Börjar likna nåt!

Till sist fick dörrarna en "13" på sig för att ge en hattippning åt Smokey Yunick, motortrimmare och racerbilsbyggare med den äran. Jag gjorde en dummy i papper så att det skulle se någorlunda likt ut på båda sidorna, tejpade på, outlinade och sedan var det inte mycket mer att säga. Det var bara att greppa penseln och köra på.

Jobba på, penselslav! Du trodde det skulle vara lätt, va!?!

Så en dag var det klart. Svartpenslade plåtfälgar gör det bara bättre. Inredningen i. Emblem och lampor på plats. Får väl byta däck framöver. Snyggt tycker jag. Och mer spännande än en dyr och blank lack.

Klart! Carrera Panamericana-dekalen ger en kool referens till och Hurst-dekalen är bara snygg.
Ja just det. En sista referens från motorvärlden fick hamna på bakluckevingen. Om det handlar om originalet från -74 eller Nic Cage-versionen från 2000 kan du själv avgöra, men tanken är att skämtsamt ta en position som Ikonbilens största hot. Attityd är halva racet.

Där satt den! Rakt i fejan.
Well, hela projektet gick inte på många kronor. Tror en liter Biltemafärg gick på typ 80:- och det gick väl åt 7-8 st. Penslar, rollers, slippapper, och lite annat kommer till. Tid tar det, men du får en lack som ingen annan har och kan vara hur respektlös eller vördnadsfull, historiskt korrekt eller utfreakad som helst. Dröm ihop ett scenario och börja skissa. Förutom traditionell men fräck dragracinggrafik hade jag en idé om att bilen skulle kunna vara en Autobahnracer sponsrad av tyska ölfabrikat.

Inte för sent ännu.